Fuck this shit.
Var bara tvungen att skriva av mig, förlåt för mitt emooooo.
Hur kan jag förvänta mig att folk ska orka med mig, när jag inte längre orkar med mig själv? Hur fan kan jag ha mer än jag förtjänar, men ändå be om mer? Jag antar att jag aldrig kan nöja mig. Jag kommer alltid sträva efter bättre, bättre än jag vet är möjligt, och alltid bli lika besviken.
~
Jag har alltid sagt att jag inte är rädd för att falla.
Men nu har jag inset ~att det beror på hur långt.
~
Jag vet att det är jag. Mitt fel. Allt jag gör blir fel. Alltid denna "besvikenheten" på mig själv. Aldrig göra rätt. Fel, fel, fel, fel, fel. Fel är det ända jusst nu. Fel är allt. Allt är fel. Ångest. Ångest för allt. Ångest för skolan. Ångest för framtiden. Ångest för att göra fel. Ångest över att vara fel. Ångest över att ge upp. Kan man ge upp? Bara släppa allt, och helt enkelt ge upp. Vad händer om man ger upp? Dör man? Försvinner man? Gömmer man sig?
Men varför klagar jag ens när det finns folk som har det så mycket värre? Det är sjukt hur man kan känna sig så jävla ensam, i en värld full av människor. Det var aldrig såhär jag ville att det skulle bli. Det var inte såhär jag ville se mig själv. Återigen så höga förväntningar på mig själv, och återigen bara en besvikelse. Ingenting har gått som planerat..
När ska människor sluta svika?
~
Bara en dröm. En enda dröm, i flera år. Det krossar mig mer och mer varje gång. Se någon ha det jag bara kan drömma om. Min dröm, då, Nu, föralltid.
When you're out of breath, With nothing left to give, When you're left behind, Laying on the ground .When all there is sadness in my eyes. When all I want is reasons I can't find.
~
They say bad things happen for a reason. But no wise words gonna stop the bleeding.
Maybe things will never get better, But they used to say the world was flat and how wrong was that..
